Min svenska identitet, "Magnus Mjölkson", föddes helt random. Allt började med schack – jag kollade på Magnus Carlsen, sen snubblade jag över en intervju med Anna Cramling. Hon pratade svenska. Jag fattade ingenting, men något i språket, rytmen, tonen… det väckte något. Jag blev nyfiken. Sen blev det ett hål jag aldrig tog mig ur.
Namnet? Magnus för Carlsen, Mjölk från mitt efternamn Mogatas (för att det låter kul och nordiskt), och -son för att det bara skriker Sverige. Och Anna? Hon råkade bli min väg in. Det var aldrig planen – men det blev så.
Från den intervjun gick det snabbt: Jag ville förstå allt. Först bara orden, men sen också känslan. Humorn. Kulturen. Varför svenskar älskar "lagom". Varför de säger "nja" med tre olika toner. Hur IJustWantToBeCool lyckas vara roliga utan att skrika. Hur hela landet stannar för Melodifestivalen. Varför Zlatan fortfarande är ett samtalsämne oavsett var han spelar. Och varför svenska memes är så torra men så brutalt träffsäkra.
Jag satt där i Filippinerna, men kände att jag började leva i två världar. Språket blev ett sätt att kliva in i den andra. Inte som turist, utan som någon som faktiskt fattar. Damlandslagets matcher i VM gav mig puls. Jag hörde skämt och visste varför de var roliga. Jag märkte hur mitt sätt att tänka förändrades, hur min hjärna började tänka på svenska.
Den här sidan är ingen guide. Det är ett fönster. In i min version av Sverige. En rörig, ärlig, personlig immersion – byggd på timmar av lyssning, läsning och att bara vara i språket. Välkommen in i mitt huvud. Välkommen till Magnus Mjölkson.